Guds strypgrepp

Idag tog depressionen strypgrepp om min hals.
Tanken att jag kan förlora det käraste jag har tär på mig. Och jag kan inte beskylla någon annan förutom min dumhet.
Varje år och dag som går kommer det ytterliggare en börda ner i min alltför tunga axelväska.
Den ilskan som biter mig i fötterna faller ofta på min min älskade.
Så grym jag är mot den stackars människan han vill bara så väl. Då man kanppt har några vänner, bekanta har ajg så det räcker men inga människor att umgås med direkt.
Min älskades närmaste är underbara människor men jag kan dock inte kalla de mina vänner, de är än endast bekanta för mig.

Varför ska allt jag gör skada den lilla själ jag har kvar?
Det gör ont, det är en smärta värre en skärselden.

Jag är ledsen att säga att jag inget mer att skriva har, det enda jag vet är att jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag är så hemsk. Snälla förlåt mig.

Kommentarer
Postat av: Patrik

manda även om du inte tror det för det vet jag så kan du prata med mej om du vill bara så du vet

2008-06-18 @ 00:23:32
URL: http://patrikhjelte.blogg.se/
Postat av: Taalar

du behöver inte be om förlåtelse, jag ska ju finnasa där för dig, eller hur? <3

2008-06-18 @ 22:29:43
URL: http://taalar.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0