MeAndMySoul

Varje gång någon i min närhet försvinner från mig bildas ett tomrum inom mig.
Och varje gång försöker jag fylla dom.
Omedvetet tror jag att jag har fyllt dessa tomrum, men igentligen skapar jag bara nya hål men jag märker inget förs det som äger rummet i mig försvinner.
Idag har jag många tomrum att fylla. Och jag lär nog aldrig kunna fylla dem igen.

Nuförtiden har jag ytterliggare ett problem, pålitlighet hos mina vänner äger jag inte som förr.
Och det gör mig beskymrad för jag vill ju kunna lita på mina käraste, men jag kan ej.
Tiderna nu är inte heller som förr tyvärr.
Jag hade det myckert roligare förr i världen men inte nu längre, varför vet jag inte.

Ju mer jag tänker ju mer problem stöter jag på.
Och ensam om det det lär jag nog aldrig vara.

Ensamhet är ingen stor lycka här i världen.

Kom ihåg att du är inte ensam om att vara ensam.

Idag är jag och besöker far min.
 Innan jag kom hit var jag hos min älskade och hjälpte honom med diverse sysslor.
Så var jag också på möbelmagasinet (en secondhand butik i min lilla stad) och köpte Stephen King böcker.
Har väl snart ett tjugo tal men har inte läst någon av dem än (kan vara lämpligt att börja snart kanske).
Har varit hos min lilla vän idag konstig som han är spelade han spel på sin dator när jag kom (inget ovanligt).
Så jag har suttit och mobbat honom hela kvällen vi spelade teKen han vann och jag den andra poäng till mig, team battle så det tog ett tag.
Vi spelade en gammal goding också STAR SWEEP! det var det första vi gjorde första gången jag hälsa på och det är över ett år sedan.
Det är skönt att veta att vi fortfarande är vänner.
Vi försökte bränna hans mysbyxor och det misslyckades dock, men det var nog tur de.
Och så fick hanb låna 17 manga böcker av mig (han vara lycklig) så har han något att göra i sin ensamhet.
Jag lånade en av honom också dock på engelska så jag kommer ha ett helvete att förstå de där målade papperna.

Idag tog depressionen strypgrepp om min hals.
Tanken att jag kan förlora det käraste jag har tär på mig. Och jag kan inte beskylla någon annan förutom min dumhet.
Varje år och dag som går kommer det ytterliggare en börda ner i min alltför tunga axelväska.
Den ilskan som biter mig i fötterna faller ofta på min min älskade.
Så grym jag är mot den stackars människan han vill bara så väl. Då man kanppt har några vänner, bekanta har ajg så det räcker men inga människor att umgås med direkt.
Min älskades närmaste är underbara människor men jag kan dock inte kalla de mina vänner, de är än endast bekanta för mig.

Varför ska allt jag gör skada den lilla själ jag har kvar?
Det gör ont, det är en smärta värre en skärselden.

Jag är ledsen att säga att jag inget mer att skriva har, det enda jag vet är att jag vill säga förlåt.
Förlåt för att jag är så hemsk. Snälla förlåt mig.